Att må som en oförståndig och självömkande ragata. Vilja koka ihop en ilsken ingrediens om hur livet ska gå till. Klagomål och gnäll, förmodligen det man vill tänka på. Känns som om jag har hamnat i en cell.

Hej, mitt namn är Samantha och min vardag består nu av att bli plågad vad jag än gör.

Varit tvungen att ta alvedon på grund av smärtorna som blivit fler.

Känns som att jag är på väg att bli sjuk, från gårdagens sinkadus.

 

 

"Fruktan för sjöjungfrur kan ses som en metafor för fruktan att dyka ner i vårt eget undermedvetnas djup och lära oss nya saker om oss själva. Att drömma om en sjöjungfru eller havsgud står för länken mellan vårt undermedvetna och medvetna. Alternativt för kärlek till en överidealiserad bild av kvinnlighet/manlighet som inte finns i verkligheten."

Letar ny jacka. Men allt snyggt är dyrt.

Den där nyfunna känslan av att inte få vara.


Jag vill inte sprida den känslan man inte får känna, eftersom jag förmodligen aldrig kommer tillåta det igen om det kommer ut. Jag vill egentligen springa runt flera hus och förmodligen skrika på allt som görs så effektivt och bra med hela mig, i min kropp, inuti. Det väntar, men när jag springer iväg på ängen runt huset vet jag att det inte kommer vara kvar i mig.


Frågorna jag ställer mig själv var dag, är en fråga om jag blivit galen och om jag snart kommer tappa huvudet i golvet. Jag kanske till och med behöver det, för att vakna till verklighet, livet.


Jag har varit cynisk. Älskar det dystra.
Njutit av regn. Njutit av det kalla.


Nu njuter jag av värmen som flimmrar i fingertopparna och hjärtats kanter.


Det här ser dock inte lovande ut. Håll i dig. Håll i dig i mig.