Den där nyfunna känslan av att inte få vara.


Jag vill inte sprida den känslan man inte får känna, eftersom jag förmodligen aldrig kommer tillåta det igen om det kommer ut. Jag vill egentligen springa runt flera hus och förmodligen skrika på allt som görs så effektivt och bra med hela mig, i min kropp, inuti. Det väntar, men när jag springer iväg på ängen runt huset vet jag att det inte kommer vara kvar i mig.


Frågorna jag ställer mig själv var dag, är en fråga om jag blivit galen och om jag snart kommer tappa huvudet i golvet. Jag kanske till och med behöver det, för att vakna till verklighet, livet.


Jag har varit cynisk. Älskar det dystra.
Njutit av regn. Njutit av det kalla.


Nu njuter jag av värmen som flimmrar i fingertopparna och hjärtats kanter.


Det här ser dock inte lovande ut. Håll i dig. Håll i dig i mig.