Allt har rullat på. Jag flyttade från Stockholm i augusti och är nu bosatt i Göteborg i en ganska lagom stor tvåa med två män och två katter.

 

Här söker jag jobb, kurser och allt som har med en rutin att göra med. 

 

Jag har tänkt på att jag ska starta igång med att skriva lite mer men det har inte blivit av. Känner mig verkligen kvävd av tanken att skriva. Nu försöker jag så gott jag kan men allt i skrift för mig känns väldigt rostigt. Tankarna är överflödiga. Jag kan inte koncentrera mig på en tanke i taget, istället kommer 5 eller till och med 500 tankar på en gång. Man vill bara vara simpel men det går inte.

 

Hur som haver så har jag tagit initiativet att vara med i en feministisk bokcirkel och boken som vi ska läsa heter "det enda könet" skriven av Katrine Kielos. Vi ska läsa kapitel 1-8 tills söndagen. Lär bli intressant. 

Dokumentär från 1967 och jag blir helt bländad av alla färger. Intressant och härlig att titta på.

 

 

 

 

Jag låg på sängen, du var bredvid mig
Vissa saker är lätta att ta för givet
Speciellt det man har eller människor man älskar
och det som är bra i livet
Det är lätt att man glömmer varandra, det är lätt att man drömmer om annat
Såna stunder man tvivlar och allting känns skit
är det lätt att man glömmer och stanna och tänka efter
Frågor och svar, finns det någonting kvar, alla dåliga dar
Känns det rätt vi två det vi har är
blir det någonsin bra, brinner lågan för svagt
Vi har nått en punkt där man antingen satsar allt eller bryter helt
Men jag ger inte upp det vi har, du och jag
det vi byggt ihop det betyder mer
Det vi har tillsammans det är allt jag vet
Alla gånger vi lovat oss aldrig mer
Alla packade väskor, löften, förlåt, alla bråk, alla kalla spel
Alla dörrar vi slängt igen, allting bra som för stunden känns längesen
Alla gånger vi lovat varandra att vi drar
aldrig någonsin mer kommer hem igen

Men väntar du på mig
Så väntar jag på dig

Ja, nu närmar det sig. 16 dagar kvar från och med idag. Något som börjar på f och slutar med g. Födelsedag.

 

Många åker bort eller är borta när min födelsedag håller hus. Men jag nöjer mig med en liten picknick med bra människor.

 

Som många andra, så har man inte gott om pengar. Så jag tänkte att jag åtminstone kan önska mig detta, men ingenting jag ber om egentligen.

 

 

 

 

 

 

 

- Sminkborttagning eller återfuktande ansiktskräm.

 

Jag undrar varför det händer saker varje gång jag tänker att jag bara ska ha/vill ha lugn och ro. En man i kanske 38års åldern vinkar till mig när jag är på väg hem, första reflexen är att jag tittar bak och trodde att han vinkade till någon annan. Det fortsätter med att han vill starta en konversation med mig och jag vill bara gå förbi. Han verkar hög. Jag börjar gå fortare, och då skriker han "Hey mama! Please stop, I want to know what time it is." Jag stannar till lite för att vara snäll och tala om vilken tid det är och går sakta bort samtidigt. Han bara står och kollar på mig. Jag förstår verkligen ingenting. Var detta en raggningsreplik så var det verkligen katastrof.

 

 

Tänker väl mest på saker. Mycket har hänt. Jag skriver knappt här, på denna blogg. Orkar nästan aldrig, finner aldrig tid. Men jag finns här. Brukar hänga här och bläddra och se över allt meningslöst jag lagt upp, försöka tänka och komma fram i vart jag ser mig själv i allt. Men det är väl mestadels saker jag tycker om och saker som pågår. Ingenting märkvärdigt.

 

"Jag vet inte" och omärkvärdigt känns sammanhängande i detta. Jag vet inte vad jag vill försöka nämna till folk. Jag vet inte vad jag vill göra, jag vet inte riktigt vad jag tycker om längre. Allt känns oinspirerat, otillfälligt, ointressant, ospontant och onödigt. Jag bara är, men i ingenting. Verkligen.

 

Känns tomt och konstigt med ingen känsla till någonting alls. En känsla av att livet ska börja om snart, eller kanske borde börja om. Med eller utan mig själv i medvetandet. 

 

 

23/6. Paris. Disney. Museum.