En människoras för mig finns inte, men en person som är ett offer för samhället idag kan lägga fram sig själv som en människoras. Tolka därför texten "Människoraser har ibland försökt förinta människoraser" som ett sätt att förinta sig själv som ras, för vi är alla en människoras, inte flera, som i "raser", vi är ett, en människa, flera människor, inte flera raser.

Människoraser har ibland försökt förinta människoraser, men med det har
aldrig historien kunnat rubbas en tum. Den har alltid förblivit intakt och levat
vidare, för att den mänskliga identitetens krav på sanning, människans mest
typiska karaktärsdrag, alltid har överlevt hos någon, några eller flera individer.

Utan förflutet ingen
framtid, och ju mera viss om sin historia och identitet man är, desto mer går
man in för att skapa en framtid. Ju mera historien lever i människan, desto mera
lever historien. Ty historien kan aldrig tystas. Den är där, alla historiska fakta
består för alla tider, och att slå dövörat till för den är att utmana den. Den är vår
erfarenhet. Vår kunskap består av historiens erfarenheters summa, och vi
slipper den inte. Historiens vingslag släpper inte taget om oss för att vi
ignorerar den, utan den för oss då blott desto starkare med vart vi icke vill. Om
vi tar vara på historien och försöker bemästra dess oceaner av kunskap och
erfarenheter kan vi därmed skapa oss en framtid. Om vi icke gör det måste vi
bli historiens offer.