Minns 1999 rätt väl, på väg in till 2000. Jag var nio år och alldeles överlycklig över att ha fått en fin och splitterny mobiltelefon av min far. Det var en grå mobil med en gammal display (som vi säger idag) utan färg. En sådan där man kunde knappa på genom att dra ned "framskalet" på den. Knappar, tänk. Känns inte som det är något alternativt nu för tiden, knapptelefon. Vet att de flesta har en liggandes någonstans, som bara skräpar i någon låda. Inte många som använder en sådan telefon längre. Ser knappt någon med en ute i alla fall.

 

Nu är det år 2013. Alltså 14 år senare om vi räknar från 1999. Förändringen är att vi egentligen bara blir mer osociala i vår verklighet. Vi tar fram våra telefoner vid matbordet, på tunnelbanan, på spårvagnen, bredvid vår kärlek i vår säng. (Tekniken tar över, borde vi vara rädda? Nej, vi skrattar åt allt som kanske kan vara farligt istället.)

 

Jag sökte på 1950-talet vs. 2013-talet på google och bläddrade igenom.

 

Fann detta: "NIELSEN: MORE THAN 50 PERCENT OF TEENS NOW OWN A SMARTPHONE, FASTEST GROWING SECTOR" klicka här för källa

 

...och tänkte, ja, okej, att växa upp i de nya generationerna är egentligen att bemöta verkligheten tidigare. Kan tänka mig att internet är rena rama himmelriket för en nyfiken 13-åring på internet. Frågor och svar på allt du aldrig kan ta upp i verkligheten. Det lutar sig dock också mycket mot det negativa. Att inte få vara barn tillräckligt länge. Jag önskar t.ex att jag kunde backa tillbaks tiden och få vara barn längre. Tror att vissa kommer att inse något liknande, att de spolade bort en del av barndomen. Det är det som är synd med tekniken, ett missbruk som fortsätts missbrukas med konsekvenser som ingen bryr sig om.