Jag har väl tänkt och jag är väl ganska dålig på det här. Jag tror jag ska kunna komma på ord som jag kan dela med mig av, men glömmer alltid bort alla ord när jag är med dig eller skriver till dig. Men jag hade nog inte gett mig själv en ny chans, som du ger mig gång på gång efter att jag har sagt elaka saker till dig. Det här är så skruvat, så ovanligt, men vi vet inget, vi vet inte om allt det här kommer att bli bra. Vi väntar nästan hela tiden på allt och vi förstör. Vi förstör för oss själva och vi förstör för varandra. Men jag älskar när du förstör mig. Jag känner mig levande av att jag förmodligen aldrig kommer att få dig. Men som jag alltid sagt så trivs jag så. Jag trivs med dig.

Även fast allt är skruvat.