Istället för att sitta här och tänka tankar hela tiden, så vill jag dela med mig av varje sekund av det som fastnat på tungan. Det som jag egentligen och förmodligen aldrig kommer att säga till dig. Något jag vill men det blir bara ett men.


3,24 minuter av jobbiga dig. En låt som jag går igenom just nu, analyserar och hör hur personen i låten andas ut "and the breath between us" och jag vill bara vara, men jag kan inte sluta analysera oss, hur vi tog tag i varandra, hur vi älskade och hur vi började gnaga lite i varandra. Jag kunde ibland dra i ditt hår och greppa tag när det blev för mycket, det var då vi låg på varandra och jag ville hålla andan för att det var så fint på en stark nivå. Nu har jag 12 minuter kvar av den tid som finns på detta "account". Men låten som får mig att tänka på dig ska jag ändå spela tills dessa 12 minuter låser sig. Inte för att längta efter dig, inte för att få nå dig. Utan för att vara i den stunden, då vi bara var, då vi inte talade till varandra men förstod varenda blick som fördes fram med våra fingrar, händer och läppar mot varandra.


De fick agera ord.


Great Lake Swimmers – Unison Falling Into Harmony