Kylan som nuddar läpparna. Tungan som välkomnar kylan.

Sommaren som brer ut sig på axlarna och benen.

Vinden som knappt vill blåsa, den vill bara försiktigt säga hej.

 

Om detta är en plåga så trivs jag.

Jag har i många dagar spenderat tiden med lyckan, sorg har också funnits, men mest av allt har allting varit i tvådelad glädje, dvs inte i ensamhet. Jag har njutit av värme, att gå vidare och framåt. Inte tänka så mycket, men ändå delat tankar som jag egentligen inte tänker längre alls på. Jag har inte glömt, men jag vet att jag inte behöver tänka på det.

Behöver inte tänka på min ångest.

Inte tänkt på min ångest.

Jag har ingen ångest. "Min ångest" finns inte.


Längre fram i tiden är vi. Jag är inte på samma plats. Jag utvecklas, anpassar mig fortfarande, men till en viss gräns. Jag låter mig inte må dåligt på andras bekostnad. Jag trivs mer i att må väl. Stannar gärna där nu i ett tag, då jag funnit ett glädjefullt liv. Ännu en gång inte på någon annans bekostnad. Jag har funnit kärlek någonstans, i mig själv, för någon annan. Kärlek har ingen tid. Jag har inte bråttom någonstans, jag är fri. Ingenting behöver spela roll. Ta andetag till saker, men i ett lugn.


Stress är inte favoritsysslan.
Jag tillåter att älska i ett lugn.

 

Jag är tacksam över att du har brytt dig, varit en bra älskare, funnits i några små luckor när jag behövt öppna de tomma som skulle varit fyllda med värme tillbaks. Du var min värme, du var även kall med små spår av kärlek som du gav mig så starkt när du ville. Du fick mig att förstå mer av acceptans. Jag har fått erfara mer och kommer att ha nytta av det i framtiden. Jag kommer alltid veta att du finns där och att jag inte kommer att behöva sakna dig mer.

 

Vi accepterar och går vidare, jag ska nog kanske börja älska igen, dock inte dig.

 

"..det pirrade varje gång förutom en gång när det gick för fort och jag inte förstod att jag kysste dig"